...känslorna på en & samma gång
känner att jag behöver lufta mig lite
så va beredd på ett långt inlägg ;)
jag spolar tillbaka lite i tiden
först vill jag berätta att redan som barn
ville jag ha lösningar på allt
jag är en typisk storasyster som "nån" sa till mig en gång
jag har alltid haft svar på det mesta
försökt löst de flesta problem runt om mig
gärna varit problemlösare åt andra
livet har som för det flesta av oss gått upp och ner
jag har hamnat i många konflikter
jag har sårat människor
jag har själv blivit sårad och sviken
haft svårt att lita på människor
ryggsäcken är ganska full idag
men jag har hela tiden vågat
jag har vågat att fortsätta leva
men...här kommer ett men
jag har alltid varit rädd för att lösa upp mina inre knutar
ett exempel är när pappa gick bort
då var det så lätt att ta hand om dom andra
om jag fixar allt jobbigt...
fixar med begravning & pappersarbete mm
hjälper mamma med allt som hon behöver hjälp med
då blir allt bra
för om mamma & alla andra i min närhet
mår bra då mår också jag bra
trodde jag...
tillät inte sorgen komma fram ordentligt
tillät definitivt ingen trösta mig
här börjar en mer tydlig flykt i mitt liv
om jag ägnar mig åt allt annat än mig själv
så har jag tankarna på annat än mitt onda
då löser allt sig själv
jo visst gör det de ... på ett eller annat sätt
så nu kan jag spola fram tiden till i år
glömmer inte den där maj dagen
det var dagen när jag trodde min stund va här
ja...att lämna jordelivet
men jag är ju så ung
kan det va möjligt att jag har ont i hjärtat
pappa va ju bara 57 år när han dog
ja...det är nog möjligt
men hur ska det gå för flickorna
dom behöver mig
hoppas Ronny hittar någon ny bra kvinna
som kan ta hand om han & flickorna
så knäppt...
hur kunde jag tro att jag skulle dö
jo min kropp sa STOPP!!
den har egentligen signalerat i många år före denna händelse
men inte tillräckligt starkt
för att få stopp på mig
jag fick flera anfall under morgonen och förmiddagen
det var som en het våg
som plöjde genom kroppen
en domnande känsla i armar och ben
allt drogs mot bröstet
för varje anfall blev jag räddare & räddare
till slut ringde jag 112
ambulans hämtade mig på Varglyan där jag jobbade då
mot Mora
fick anfall i ambulansen
skönt på nåt vis för då måste dom ju tro på mig
tänk om ingen tror mig??
EKG visade inget avvikande
skönt på ett vis men...
nu hade det varit enklare om pumpen krånglat
ja...man kanske hade kunnat renovera den lite
sen full fart igen....tänkte jag
men va fan händer i min kropp då??
nåt som ger mig tro att jag ska dö kan väl inte va på låtsas??
nej...panikångest heter det
fy fan va vad jag tänkte...
kunde jag inte brutit armen eller nåt
nåt med "giltigt skäl" liksom
det är så lätt att bli dömd idag
jag är ingen latoxe jag vill jobba
jag vill ha många bollar luften
alla kommer tro att jag blivit lat
att jag inte orkar av ren slöhet
men vad är det som gnager inuti??
varför känns det som jag blir uppäten innifrån ??
snäll doktor skrev ut piller och trodde att problemet va löst
nu är jag där jag aldrig ville hamna
gått i väggen...larvigt
käka lyckopiller...va fan ryck upp dig
-men...kunde människor säga
- du som ser så fräsch ut
- du är ju alltid glad och en frisk fläkt
jo....
men nu hade jag haft den fasaden tillräckligt länge
jag kunde inte ens lura mig själv längre
även om jag lurar er andra ;)
jag är en glad människa
jag är en frisk fläkt
varför hamna ja då här??
att acceptera är det svåraste jag varit med om
det är ingen annan som kan göra det åt dig
det är bara jag som måste...acceptera
har nu gått på medicin i 7 månader
som påverkat mig på många olika sätt
det har tagit bort monstret som ville äta upp mig inifrån
men det har också tagit av toppen av det mesta
jag har känt mig lite som en zombie
jag har känt mig kall & känslolös
samtidigt som känslorna stormat inuti
jag har jobbat med KBT
ett ångestprogram på nätet
i samarbete med vårdcentralen & min terapeut
jag har idag gjort klart det flera månader långa programmet
jag har dragit ner på medicinen med en tablett
jag står här och nu
med nya friska tag & hopp om framtiden
men...det kommer ett till men
jag blir ledsen när människor tycker att man ska rycka upp sig
när man får höra kommentarer som
- det är väl inge fel på henne
- hon borde väl kunna jobba
ja det borde jag kunna
det ska jag också
men med en nystart som inte ska gå i 200 knyck
jag ska hinna med hädanefter
nu mer är det vad JAG behöver och ingen annan
jag kräver inte att nån ska förstå
jag kräver inte empati
eftersom vi människor är olika
så har tyvärr vissa avsaknad av just det
vissa har aldrig upplevt något trauma
men jag kräver att man visar respekt för sina medmänniskor
jag har inte gått hemma & latat mig
eller bara gjort roliga saker
jag har gjort vändningen i mitt liv
den som inte är gjord på en kafferast
ett helt livsverk
så nyårslöftet till mig själv blir....
att vara snäll på mig själv :)
GOD JUL
&
GOTT NYTT ÅR
