Här kommer alla....

...känslorna på en & samma gång

känner att jag behöver lufta mig lite

så va beredd på ett långt inlägg ;)

jag spolar tillbaka lite i tiden

först vill jag berätta att redan som barn

ville jag ha lösningar på allt

jag är en typisk storasyster som "nån" sa till mig en gång

jag har alltid haft svar på det mesta

försökt löst de flesta problem runt om mig

gärna varit problemlösare åt andra

livet har som för det flesta av oss gått upp och ner

jag har hamnat i många konflikter 

jag har sårat människor

jag har själv blivit sårad och sviken 

haft svårt att lita på människor

ryggsäcken är ganska full idag

men jag har hela tiden vågat

jag har vågat att fortsätta leva

men...här kommer ett men

jag  har alltid varit rädd för att lösa upp mina inre knutar

ett exempel är när pappa gick bort

då var det så lätt att ta hand om dom andra

om jag fixar allt jobbigt... 

fixar med begravning & pappersarbete mm

hjälper mamma med allt som hon behöver hjälp med

då blir allt bra

för om mamma & alla andra i min närhet

mår bra då mår också jag bra

trodde jag...

tillät inte sorgen komma fram ordentligt

tillät definitivt ingen trösta mig 

här börjar en mer tydlig flykt i mitt liv

om jag ägnar mig åt allt annat än mig själv

så har jag tankarna på annat än mitt onda

då löser allt sig själv

jo visst gör det de ... på ett eller annat sätt

så nu kan jag spola fram tiden till i år

glömmer inte den där maj dagen

det var dagen när jag trodde min stund va här

ja...att lämna jordelivet

men jag är ju så ung

kan det va möjligt att jag har ont i hjärtat

pappa va ju bara 57 år när han dog

ja...det är nog möjligt

men hur ska det gå för flickorna

dom behöver mig

hoppas Ronny hittar någon ny bra kvinna

som kan ta hand om han & flickorna

så knäppt...

hur kunde jag tro att jag skulle dö

jo min kropp sa STOPP!!

den har egentligen signalerat i många år före denna händelse

men inte tillräckligt starkt

för att få stopp på mig

jag fick flera anfall under morgonen och förmiddagen

det var som en het våg

som plöjde genom kroppen

en domnande känsla i armar och ben

allt drogs mot bröstet

för varje anfall blev jag räddare & räddare

till slut ringde jag 112

ambulans hämtade mig på Varglyan där jag jobbade då

mot Mora

fick anfall i ambulansen

skönt på nåt vis för då måste dom ju tro på mig

tänk om ingen tror mig??

EKG visade inget avvikande

skönt på ett vis men...

nu hade det varit enklare om pumpen krånglat

ja...man kanske hade kunnat renovera den lite 

sen full fart igen....tänkte jag

men va fan händer i min kropp då??

nåt som ger mig tro att jag ska dö kan väl inte va på låtsas??

nej...panikångest heter det

fy fan va vad jag tänkte...

kunde jag inte brutit armen eller nåt

nåt med "giltigt skäl" liksom

det är så lätt att bli dömd idag

jag är ingen latoxe jag vill jobba

jag vill ha många bollar  luften

alla kommer tro att jag blivit lat

att jag inte orkar av ren slöhet

men vad är det som gnager inuti??

varför känns det som jag blir uppäten innifrån ??

snäll doktor skrev ut piller och trodde att problemet va löst

nu är jag där jag aldrig ville hamna

gått i väggen...larvigt

käka lyckopiller...va fan ryck upp dig

-men...kunde människor säga

- du som ser så fräsch ut

- du är ju alltid glad och en frisk fläkt

jo....

men nu hade jag haft den fasaden tillräckligt länge

jag kunde inte ens lura mig själv längre

även om jag lurar er andra ;)

jag är en glad människa

jag är en frisk fläkt

varför hamna ja då här??

att acceptera är det svåraste jag varit med om

det är ingen annan som kan göra det åt dig

det är bara jag som måste...acceptera

har nu gått på medicin i 7 månader

som påverkat mig på många olika sätt

det har tagit bort monstret som ville äta upp mig inifrån

men det har också tagit av toppen av det mesta

jag har känt mig lite som en zombie

jag har känt mig kall & känslolös

samtidigt som känslorna stormat inuti

jag har jobbat med KBT

ett ångestprogram på nätet 

i samarbete med vårdcentralen & min terapeut

jag har idag gjort klart det flera månader långa programmet

jag har dragit ner på medicinen med en tablett

jag står här och nu

med nya friska tag & hopp om framtiden

men...det kommer ett till men

jag blir ledsen när människor tycker att man ska rycka upp sig

när man får höra kommentarer som

- det är väl inge fel på henne

- hon borde väl kunna jobba

ja det borde jag kunna

det ska jag också

men med en nystart som inte ska gå i 200 knyck

jag ska hinna med hädanefter

nu mer är det vad JAG behöver och ingen annan

jag kräver inte att nån ska förstå

jag kräver inte empati

eftersom vi människor är olika

så har tyvärr vissa avsaknad av just det

vissa har aldrig upplevt något trauma

men jag kräver att man visar respekt för sina medmänniskor

jag har inte gått hemma & latat mig

eller bara gjort roliga saker

jag har gjort vändningen i mitt liv

den som inte är gjord på en kafferast

ett helt livsverk

så nyårslöftet till mig själv blir....

att vara snäll på mig själv :)

GOD JUL

&

GOTT NYTT ÅR